Stina tar emot priset efter segern med Baldor i Abu Dhabi
Min Abu Dhabi resa var lång, för den började egentligen för drygt två år sedan. Då
fick jag höra att Lara Sawaya hade kommit fram till Jonas Tunell under
nationaldagsgaloppen på Gärdet och bjudit in honom till ett internationellt ponnylopp.
Sedan tog det ju ända till hösten 2017 innan det blev genomfört fast det visste vi ju
inte då. När jag hörde detta tänkte jag –det vill jag satsa på!
Detta var alltså hösten 2016 och Sjöbrisens Bajonett var ny i vårt stall. Hon var inte
speciellt ridbar och ganska vild men den långa kampen att skapa en vinnarponny
började ta sin form. Sommaren 2017 var det fortfarande otänkbart att åka till en
sådan plats som Gärdet för det hade inte fungerat. Det delades heller inte ut några
nya platser i Abu Dhabi då eftersom Jonas ännu inte varit iväg.
Så kom 2018 och Bajonett som blivit mer och mer ridbar hade vunnit alla lopp fram
till Gärdet. Trots detta var det extremt nervöst. Loppet är kort och det talade emot
oss. Vi förberedde oss väl och lyckades vinna på en lugn ponny som inte bara
klarade dansband bredvid sig på väg till start och helikoptrar ovanför huvudet utan
även att stå still en lång prisutdelning och bara vara den stjärna hon kan vara.
När väl känslan att ha vunnit började sjunka in så kom nya tankar. Hur ska jag
förbereda mig? Kan de ta priset ifrån mig? Den sista frågan vet jag att jag ställde till
mamma som sa att så länge Festivalen blir av så blir loppet av det är det enda vi vet.
Så vad gör man under de 5 månader som återstår från vinsten på Gärdet till Loppet i
Abu Dhabi?I mitt fall försökte jag rida massor, träna massor och sitta upp alla lopp jag kundekomma åt. Det innebar en massa resande under hösten och jag startade minst två
ibland tre ponnyer. Sjöbrisens Bajonett gjorde totalt 15 starter under 2018 och vann
dem allihop. Det är ganska unikt men gjordes också av en unik ponny. När vi såg
tävlingskalendern under hösten tänkte vi det här blir tufft för teamet att resa så
mycket men en kommer bli glad och det är Bajonett! För henne är det ”livet på en
pinne” att resa och tävla så att tävla 6´sex helger av sju kunde inte vara bättre.
Förutom Bajonett har jag startat min trotjänare Sparkey i kat B och mammas
fälttävlansponny Clongeel Chocolate i kat C. De två sista är inga uttalade raceponnyer men jag har lärt mig massor på dem. Clongeel Chocolate ”Clownen” är tex extremt bra att träna finish på för han svarar så bra och har en så härlig hals att krypa ner bakom och ”knuffa på”. Bra med Clownen också att han hade rätt storlek för Abu Dhabi ponnyerna. Det var värre för Jonas som reste ner och bara ridit shetlandsponny och så var ponnyerna på plats kat C.
Så var det då dags för resan - äntligen!
Stina och Baldor provar banan (brun ponny)
Det var ett stort gäng svenskar som anlände mitt i natten till Dubai. Det kändes lite
pirrigt när alla hade koll på ”ponnyjockeyn” och kallade mig en av resans viktigare
personer. Klockan var nog fyra på morgonen när vi äntligen kom till hotellet för att
inse att vårt rum hade två enkelsängar och vi var tre personer.
Första dagen var det presskonferens och vi fick träffa de andra ponnyjockeyerna.
Detta år var vi elva stycken och några nya länder mot första året. Belgien, Ryssland, Rumänien, Italien, Spanien, England, Sverige, Nya Zeeland, USA, Nederländerna och Frankrike.
Efter presskonferensen tog Xavier Ziani med oss till stallet och vi fick träffa ponnyerna för första gången. På morgonen hade de lottat våra startspår. Xavier bad oss säga ett nummer mellan 1 och 11 som han skrev på sin hästlista. Jag som tycker om ojämna siffror väntade på 3 eller 7 men de blev snabbt tagna. När det väl var min tur var det inte många kvar men nr 9 fanns och det visade sig vara Baldor. Jag gick fram och la pannan mot hans
panna och jag tror att det klickade mellan oss direkt.
Xavier tog med oss ut på gräsbanan och vi fick alla gå ner till starten och han förklarade kort hur det skulle gå till på tävlingsdagen. Det var mycket frågor, bland annat kring hur starten skulle gå till men Xavier försökte få alla att ”trivas” och känna sig som vinnare för att vi kommit dit.
Tillbaka till hotellet och en lång natts väntan på att återse ponnyerna och en första
ridtur. Xavier som inte var på plats denna tidiga morgon hade delegerat jobbet till en
av stallkillarna. Han tog oss med ut på stora banan och bara det gjorde ponnyerna
pigga och glada! Utan att vända sig om drog han iväg med oss ner mot starten.
Några hakade på några ville inte rida så fort och kom lite efter men alla ponnyer
skötte sig ändå bra. När vi sedan vände upp nere vid starten och skulle cantra hem
så var det flera ponnyer som hade en annan åsikt och tog av ganska fort. Baldor var
sugen och jag lät honom gå i ett tempo han valde själv. När vi kom till kurvan efter
målet var jag i den främre klungan. Baldor var lugn det var däremot inte några av
de andra ponnyerna. Det hela slutade dock bra och jag kunde klappa om min fina Baldor och det kändes nu som lite av fjärilarna i magen släppte för det var på det hela taget en bra känsla jag fick.
Eftermiddagen gick vi på filmvisning av dokumentären ”Leg Up”. Det handlade om tränaren jockeyn Ernst Oertel som förlorade sitt ben men som ville fortsätta kunna rida sina hästar i träning. Filmen var bra och sevärd. Efter filmen var det ny resa till
galoppbanan och repetition av paraden som skulle ske under tävlingsdagen.
Ganska snabbt var vi nu framme vid tävlingsdagen. Klockan 13 skulle vi få
jockeydressarna och kl 14 skulle bussen gå till banan. Det var svårt få något vettigt
gjort och vi räknade nog bara ner tiden tills det var dags att åka. Ett dopp i poolen
hann vi med.
Dags för tävling….
Stina poserar framför sitt segertäcke
Efter en oändlig väntan var det äntligen äntligen dags för oss! Ponnyerna kom med sina skötare och de hade alla gjorts så fina det bara gick dagen till ära. Baldor var lika pigg och uppspelt som de andra ”lektionshästarna” över dagens annorlunda uppdrag. När så något händer och Baldor stegrar rakt upp kändes det inte helt ok. Vi frågade om det kunde hända om man höll hårt i tyglarna och hans skötare nickade. Då var det perfekt att jag fått Tina Henriksson svensk amatörryttare och otroligt lugn som min träckare ner till start. Vi kom överens om att inte hålla fast utan låta Baldor cirkla lite om det tog stopp. På väg ner påminde de igen om årets regel som sa man bara fick driva på bogen och inte använda spöet bakom sadeln. Efter en ganska dålig start där vi efter ha snurrat ett par gånger äntligen stod åt rätt håll och starten gick blev stående för en kort stund kom jag och Baldor iväg. Jag minns att jag på engelska sa –Come on we can do it! till honom.
De andra ponnyerna hade då sprungit av så mitt spår 6 bestod av ponnyrumpor. Jag
drabbades inte av panik eftersom Bajonett också kan göra så utan tänkte vi måste
komma runt! Plötsligt så fanns där en lucka och jag såg halvdistanspålen komma
upp. Jag hade gjort upp med mig själv att då skulle jag börja pusha. Väl i mål gick allt jättefort! Jag såg bilen med filmkameran följa mig efter mål och insåg då att det gått bra, kanske hade jag vunnit?
Ja sen vet ni ju alla att det blev hi-hallå och världens prisutdelning. Sheikhfamiljen
kom och jag fick ta emot min pokal av en av prinsessorna. En ära och ett fantastiskt ögonblick att spara i hjärtat!
När jag gick ner till starten sa jag till mamma –om fem minuter är två års målsättning
över. Då hade ju ingen aning om att jag skulle vinna men en konstig tomhetskänsla
är det när man jobbat så hårt för något så länge och så är det klart.
Lördagen hade vi första dagens ”semester”. Vi åkte taxi tillbaka till stallet för att
klappa Baldor en sista gång på mulen därefter åkte vi till en strand, underbart! Kvar var galamiddagen och ett litet pirr om det skulle bli intervjuer på engelska igen. Vi hade skrivit till Xavier på morgonen att vi skulle till stallet och skojat om att jag i ett kort ögonblick tänkte byta guldpokalen mot ponnyns segertäcke som jag tyckte var så himla fint. Under middagen dyker Xavier upp med täcket! Det fick mig faktiskt att riktigt gråta av glädje och de vuxna vid bordet gjorde samma sak för jag blev verkligen så himla glad, så stolt så lycklig!
Sammanfattning av två år….
Stina Landh och Baldor
Jag har träffat nya vänner från nästan hela världen och varit med om ett otroligt
äventyr. Jag har försökt vara en god ambassadör för Svensk Galopp. Vi har hälsat på alla och tackat alla. Mamma fick mig att träna på ”Thank you Lara, Thank you Sheihk
Mansoor, Thank you Abu Dahbi” för det var vad Derek Thompson som skötte
intervjuerna ville vi skulle säga ”Vem som än trädde en mikrofon under näsan på
oss”.
Svensk Galopps ungdomsrepresentant Mimmi Jarl reste med oss och det var toppen.
Mimmi visade sig känna ”alla” och var inte rädd för att fråga om allt. Hon kollade tider
för bussar dubbelkollade och kollade igen så vi skulle vara på rätt plats vid rätt
tillfälle.
Fotografen Nils Rosenkjaer har också varit en otrolig supporter under hela resan och
kommit med bra info hela vägen. Nils sa direkt när han hörde jag fått Baldor –Den var
trea förra året, om du bara står still så är det en snabb ponny och det var det ju...
Så tack till Svensk Galopp som delat detta äventyr med mig och som gett mig
förtroende att åka och representera Sverige. Det blir svårt att inte försöka vinna resan
igen om det blir en ytterligare gång. Mycket hänger på om jag och Bajonetten fortfarande krigar tillsammans nästa år eller om vi vuxit ur/från varandra. Det återstår att se!
Jag får hitta ett nytt mål och galoppera vidare med mina fina ponnyer. I vår ska jag åka till Irland och träffa en C-ponny som finns hos våra vänner där. Det är en ungponny som kanske kan starta till hösten 2019 men som verkar vara inte bara en kul och rar figur utan även ha snabba fötter.
På återseende
Stina Landh
